Crash and burn...

Det har nog inte undgått någon under alla år folk kännt mig att jag är väldigt benägen till depressioner. Och det är verkligen ingenting jag gillar att dela med mig av (ja jag inser ironin i det uttalandet och att jag nu skriver det i min blogg). Det är bara att jag vill att folk skall vara medvetna om hur det står till med mig (de som nu bryr sig) och i mitt huvud utan att jag skall behöva försöka förklara det öga mot öga.

Har haft både små och stora depressioner ända sedan slutet av mellanstadiet. Och nu känner jag att det är på väg neråt igen, i rasande fart och det skrämmer skiten ur mig. Jag blir förbannad på mig själv för det då jag medvetet inser hur jävla bra jag har det. Underbar familj, världens bästa sambo, två härliga hundar och en urmysig lägenhet. Men ändå är det NÅGOT som drar ner mig nu igen. Detta NÅGOT som vägrar ge sig till känna, och det är inte lätt att bli av med något som man inte vet vad det är eller var det kommer ifrån.
Jag går till sjukgymnasten 1 gång i veckan, bildterapin har inte börjat än. sjukgymnasten är bra men det är sjukt krävande påde fysiskt och psykiskt men överlag känns det bra, speciellt att man försöker göra något åt sin situation samt att jag försöker få rättsida på allt helt och hållet utan medicin, vilket är första gången i mitt liv de föreslagit det(med "de" menar jag läkare, kuratorer, psykologer osv.). Vet dock inte om det kommer hålla... Vi får se.

Det enda jag vill är att kunna fungera som en "vanlig" person. Att kunna gå upp klockan 7 på morgonen utan att få värsta panikångestattacken. Att kunna ta mig i kragen och sätta igång med något, inte bara tänka att jag skall göra det och det. att kunna jobba 40 timmar i veckan, även det utan att få dessa jävla panikångestattacker.
Så som min hjärna snurrar nu så går allt runt mig mot ett slut. Känns som om allt och alla jag håller kär är på väg bort ifrån mig och jag kommer att stå här helt och hållet ensam inom en snar framtid. Känns som om jag kommer sabba alla chanser till lycka bara för att jag inte kan ta mig ur detta. att min sambo kommer tröttna på att ha en ledsen fästmö och att han får dra det tyngsta lasset. Jag är medveten om att jag skulle kunna göra så mycket mer, men det går inte, det går bara inte och jag vet inte hur jag skall göra eller vart jag skall vända mig. Jag är fångad i mitt eget huvud.

Jag skriver inte detta för att ni skall tycka synd om mig, jag vill bara att ni skall veta att det råder kaos i mitt huvud just nu och att det är på väg att bli värre. Så att ni vet varför jag blir allt mer tyst och tillbakadragen...

Jag försöker ta mig ur detta, men just nu så går det inte.