Ännu en ångestframkallande "sak". Tiden går för snabbt för att man skall kunna slappna av, man tänker på allt som måste bli klart och de "hemska" sakerna som närmar sig med stormsteg. Men samtidigt går tiden så plågsamt sakta när man sitter ensam och har har blivit apatisk av sin egna prestationsångest. Känner mig som ett kolli som bara vill rymma verkligheten och ofta också gör. Varför kan inte de glädjeämnen som finns i mitt liv räcka till för att jag ska börja se på mig själv annorlunda? Jag har det så fruktansvärt bra nu men ändå fortsätter jag vara min egna värsta fiende. Jag får INTE misslyckas med NÅGOT jag gör för då ska jag SKÄMMAS så hårt att jag inte är människa på flera dagar. Ska man göra något ska man göra det ordentligt. Och jag har blivit så bra på att bestraffa mig själv att jag är livrädd för att försöka mig på någonting överhuvudtaget.
Ännu ett gnälligt tyck-synd-om-mig inlägg... pinsamt.
La mig klockan 3 inatt och sov till 14. Sambon ringde och väckte mig när han var på väg hem från jobb. Skönt att man sovit bort tiden man annars hade spenderat ensam, vilket antagligen är exakt varför jag gör det. Men nu ska jag ialla fall lägga mig samtidigt som han, så får vi se hur morgondagen blir.
Tack för att ni står ut med mig ni som gör det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar